Fick reda på mitt betyg på min svenskaessä som jag skrev för några veckor sedan...MVG och jag är så glad! sedan så kändes matten även bra! nu ska jag springa och äta!

-          Varför blev det okej att förlåta en syndare när han vände sina synder till konst?

Den sena medeltiden. Frankrike står i krig med England när François Villon föds och starten på hans liv blir inte den enklaste när hans mor överlämnar honom till en annan släkting. Trots påbörjade studier vid ett bra universitet i Paris vänder han sin positiva början mot en kriminell karriär, den som vi idag känner igenom honom från. Hans inspiration till sina texter kommer ifrån de illegala påhitt som förekommer i hans vardag. Jag vet inte varför det kan vara så enkelt att försvara en sådan man som en gång i tiden var mördare, tjuv eller till och med hallick när han lyckas formulera sina onda handlingar till fina ord på ett fint papper. Idag fascineras vi av historier som är verkliga och som berör, dessa texter hyllas vart man än går, men dessa texter är ofta skrivna om offret. Inte om den ansvariga för brottet.

Det skulle kunna vara så enkelt att det språk som Villon använder i sina dikter är så bra och att de är extremt välskrivna att alla kulturintresserade människor, eller alla som känner till Villon, blir helt tagna av hans flödande ord och istället för att äcklas av hans beteende så blir man imponerad av att en man har vågat erkänna och stå för sina brott. Det är ju verkligen ovanligt att en person står upp för sina brott, även om detta inte utspelar sig i dagens samhälle så blir jag faktiskt lite intresserad av att lära känna den vilda François och allt han kan tänkas göra. Han var nog en sådan man som satte fart på de flesta i sin omgivning.  

Men jag läser dikten ”Balladen om tjocka Margot”[1]  och gång efter gång kan jag ändå inte förstå hur en författare kan hyllas när texterna skrivs på detta sätt, och jag citerar;

”Jag tar min käpp. Hon får en sinkadus

så hennes näsa mins det till härnäst

här i bordellen där vi håller hus.

Sen älskar vi. Hon släpper en fjärt

så mäktig, svullen och förgiftat rå.

Hon tar min topp som reser på sig

tvärt”[2]

 

Dessa ord kan komma ur vilken syndare som helst, ändå blev det Villon som blev känd. I Frankrike började folket förstå att det idealet som kyrkan satte upp inte alltid följdes av de högt uppsatta och ett hat emot präster uppkom samt emot adeln som även hade ett finger med i spelet. Många teaterstycken, texter och sånger innehöll hårda ord om hur fel det var att samhället styrdes av en högre makt som i själva verket var lika vanliga som folket, men det var Villon som lyckades få sina texter att bli så råa och vanliga så att de blev en succé för oss idag som säkert fortfarande inte kan förstå hur livet såg ut i Frankrike under medeltiden.

I ”balladen om tjocka Margot” blir jag direkt tagen av innehållet på det som jag har påbörjat läsa. Mannen hade alltså skrivit om sin tid på en bordell och om en lite kraftigare kvinna som finns som tillgång till alla män som söker njutning. Villon blir svartsjuk då hon tar emot en kund gratis och låter henne veta att hon finns till för hans livnäring. Jag som kvinna blir förundrad över hur stor glädje denna kvinna verkar ha och blir lika splittrad som i en av Villons andra texter, ”De hängdas ballad” där historien istället handlar om syndare som ska få sitt straff och hängas. Här tar Villon upp religion och skriver i varje del av dikten; ”Men bed till Gud att alla han förlåter”[3], jag upplever dessa ord som en lek mellan vad som ansågs vara okej och inte okej. Till och med idag, på 2000-talet är det inte helt accepterat att skämta om Gud eller andra högra makter som kan tänkas bestämma om du ska till himmelen eller inte. Jag uppfattar att det är som om en tsunami byggs upp under hans texter av ironi och när han väl har avslutat sin text får han sig ett stort skratt i form av en våg som ger honom modet att skriva en till.

”Vi dinglar liksom han på korsets trä

I solens vita brand och regn som gråter.

Den som är hängd blir själv så lätt disträ,

Men bed till Gud att han förlåter!”[4]

 

Detta stycke fastnar på min näthinna och jag börjar bli lite av ett ”fan” till Villon. Han vågar skämta om Jesus, få med sin åsikt av religion och dess styre genom att göra lite lätt narr av Gud och samtidigt få med en vacker liknelse som jag önskar att jag själv hade kommit på där solen och regnet beskrivs underbart. Allt detta på bara fyra små rader av text.

Nu börjar polletten trilla ner då jag tror att jag har förstått mig på denna underliga man som borde hyllas mer. Ge Villon till folket och låt alla beundras lika mycket som jag har gjort. Hans stora innehållsbyte mellan sina texter, mellan glädje, sorg, bordell och hängning ger en stor varietet kan få vem som helst att fastna.    

Det Villon skriver om kan mycket väl vara aktuellt i många delar av världen även idag vilket säkert har en bidragande effekt till att det är en populär man som denna essä handlar om. Innehållet får en annan betydelse då jag ser en koppling mellan då och nu, mellan medeltiden och idag. Att vi lever i samma värld som med hjälp av teknik har gjort att man behöver en man som Villon för att se en koppling. Bordellen i hans dikt speglar kanske en annan bordell idag, de hängda i en annan dikt återspeglar idag troligtvis fångar som fått dödsstraff och Villon själv, han återspeglar sig nog lite i varje person då vi idag lever i ett religionsfritt samhälle som ger plats åt tjuvar, mördare och hallickar. Detta gör François Villon till en mästare i mina ögon som förtjänar att hyllas.

---